Efter flera år som frilansare för amelia blev Åsa Lundegård 2002 anställd som redigerare på tidningen. 2004 blev hon amelias redaktionschef. Några år senare lockades hon över till Forma för att ta över som chefredaktör för Icakuriren. Två år ledde hon den tidningen innan Ann Fredlund ringde och ville att Åsa skulle ersätta henne som chefredaktör för amelia. Ann, som också är Förlagsredaktör för området Kvinna Livsstil, själv skulle ta över samma tjänst på tidningen Tara.

Som ni förstår så tackade Åsa ja, och sedan ett par veckor är hon tillbaka på Kungsgatan och amelia-redaktionen.
 

Åsa, välkommen tillbaka! Hur känns det att åter igen jobba på Bonnier Tidskrifter och amelia?
Tack, jag känner mig mer och mer stolt och mallig för varje dag som går. Mycket känner jag igen, annat är nytt och kommer med rollen. Så det är en bra mix av ”hemma” och utmaning.

Vad lärde du dig under dina år på Icakuriren som du har nytta av i din nya tjänst?
Att chefredaktöra och därmed ansvara för en hel tidningsaffär. Att snabbt sortera ut vilka frågor som är viktiga för läsaren och varumärket, och strunta i annat. Att leda och omorganisera en stor redaktion, och driva förändringar. Det har varit mycket learning by doing, arbetsintensivt och roligt.

Vart vill du föra amelia nu? Vill du förvalta eller förnya?
Haha, tänk om jag svarade ”förvalta… ” Men nej, jag har ingen ”deklaration”, däremot präglar ju varje chefredaktör sin tidning. Jag vill att vi ska snitta fint kring amelias hjärta så det syns och bultar ännu lite mer. Och ta vara på det som fortfarande gör tidningen helt unik, mixen, allvaret, skojet, trendkollen. Och att det är en tidning som faktiskt vill någonting, det är ovanligt. Att vårda det är en bra utveckling, tror jag.
Omgörningen förra året var både framgångsrik och bra för tidningen så just nu finns det inget behov av dramatiska förändringar.

Men självklart vill jag om att vi ska växa och ta för oss ännu lite mer, trots att vi alla vet att tidningsmarknaden är proppmätt. Å andra sidan får man förhålla sig lagom kallsinnig till den typen av sanningar, för de kan också bli förlamande. Det går ju alltid att peta i sig en pralin – eller en tidning – till.